Lars Rabenius kommentar till Medievärldens artickel

som jag hänvisade till i mitt förra inlägg.

Romarrikets slavar
Omorganisationen på Premo det senaste året och Premos sätt att hantera den gentemot sina anställda har för mig kommit att bli en mätare på var vårt samhälle och arbetsliv befinner sig. Jag har minnen av debatter och strider på arbetsmarknaden från 60- och 70-talen då demokratin på arbetsplatsen stod i fokus. Vad finns idag av denna trend? Ingenting. Det som jag sett praktiseras på Premos filial i Vasastan är inget annat än demokratins diktatur – om jag skulle ge mig på att generalisera denna erfarenhet – vi är då dagens motsvarighet till Romarrikets slavar. Vi som utför det praktiska jobbet att dela ut tidningar till abonnenter har noll kontakt med företagets ledning – de initiativ vi tar för att bli delaktiga av en omorganisation som direkt berör oss får kalla handen.
Vi har varit hänvisade till att på egen hand söka orsaker till en omorganisation som tvingar oss som varit med längst och mest till drastiska lönesänkningar. Våra egna kalkyler pekar på de uppoffringar vi gör inte står i någon rimlig proportion till de vinster Premo påstår sig göra; några vinster som kan hämtas hem från vår filial har vi inte kunnat finna. Vår slutsats är den chockartade lönesänkningen inte var nödvändig för Premos överlevnad. Vårt perspektiv på och bidrag till en lösning på Premos problem förefaller dock ointressant för en person som företagets vd Joakim Sundh. Vår betydelse för och delaktighet i verksamheten nonchaleras. I ett historiskt arbetsmarknadsperspektiv är detta sorgligt att erfara. Så mycket mer som Premos tidningsdistribution tillhör en institution i vårt samhälle som är central för demokratin.
// Lasse Rabenius